Norrländska Korrespondenten – 18 maj 1853, sida 1

förlofwad med mia dotter! — J2 Gud ai we der wore möjligt suckade jag. Etats:ä: det fortfor: Fa ty fer du hand far fom ifall föra min sak, år wisst en mycket rättskaffeas man. Men jag tänker fom få, att blodet är dock alldrig få tuat, att ..... hur år au ordspräket igen: art blodet dock oldria år få tuat, att .... MA ju wattnetricke år tune nare, tibade jag lcende: AT du Ånaladarn!Z rogte etatsrädet. Du år för förs Detta samtal, lilsom alla de öfrigo, jaa haft med ho. nom, styrkte mig i den tanke, jag länare ha: de närt: att haa med all sia hetsighet om herför lyåtnad, war t grunden en mycket swaa fars akter, som man med ändamålsenliga medel lätt kunde styra. Straxt vå eftermiddagen riagde min fröken efter mia, och då jag trädde in till heane, blef jag likiom förstenad öfwer det besynacrliga ut tryck hwarmed hen betraktade mid, och det or manligt främmaade i bennes ton emot mio. Efter ett par betydels lösa ord å ömse sidor, hwaruader wi togo plots wid arbetsbordet, och jig framtoa wåra teckainasaparoter, följde förse en tämmeligen lång pans, hwarunder jag med hjertklappmag märkte, att Therese detraktede mig med allwarsamma sidoblickar. Kadiliaea toa hor min hand och fade AR! det år omöjliat! Det: ta ansigte fan ide wara en mask bakom hwilFen falsk och otrohet gömma fig. Ack! na!