Norrländska Korrespondenten – 7 maj 1853, sida 3

hans öuskningar, bat jag inlåtit mig i ett förs båbande, hwilket jag mycket förebrår mig i dets ta ögoablick, då jag Mår för er, fom år sjelf wa oskulden och renbeten. Men ... hwad skall jag säga? Mu ålskare år ban dock ingalunda; och Fan aldrig blifwa det. — Huru? ropte Tocrese: AF låga bewekelsegarunder, fan jag länfa! För rikedoms eler ranasjukas fru. — IA nej swarade jag: Mdet år ett helt annot biader. ni fan inte gissa det, fåra fröken! Så mycket fan jag dlott säga: J trot? af de band, fom förena mig med unga L., älskar han mig icke med den känsla, man kallar fårlef.v — uf fade Therese, deri bedrar du dig säkert Du min goda Lena! .. få wacker få älskwärd, få begäfwad med alt fom kan intaaa ett hier ta! ... hwem skulle inte älska dig? Hivilfen dödlig stulle wara få blind, att Han kunde mot få dia Förl FE Wore jag kerl, få fule ingen aan än du wara mitt hjertas utvaldes — Ges det i werlden ett spräk, som äger uttryck för hwad jaa nu kände? Jaa war icke längre mig sjelf mäktig. Jag sjönk ned för hennes fölter och brast i häftig gråt. Jag kysste fåden af beanes klädnina, och måtte den med mina tårar; Therese blef alldeles förskräckt öfwer mitt tillständ. (Forts)