Norrländska Korrespondenten – 7 maj 1853, sida 3

förboppning sörjde iman med famna bhjers tats wen od, fom ynglingen förjer, när ban fruktar att förlora en far, fom utför hans färtef, hans wägledning, och hans ftöd. Wi glädja of derföre, gode Konung, ati du blifwit gifwen oss äter. Wår tid är full af oroliga ondar; i nattens dunkel swärma mörka demoner, och def frän låter fom uf warras i borgruinen; den swage skrämmes deraf och den starke känner sig förbittrad, att han icke med sitt goda swärd kan nå detta mörfrets vyrgel. Här gifwes ett sätt att bes swärja dessa wilda makter och befwärfelfes formeln ligaer i den skrifna lagen. Liksom i sazan Nidhögg guager på Jadrasils ror, få gnagas samhålets rot af ett månawälde med tusende hufwuden od fom ändå i wisst hänfeende fan kallas hufwudlöst. I ett fås dant samhällstillstånd föreg ordet af ben som i der ollmänna skriket fift blir hes; förnuftets grunder och sedligbetens sanningar få orätt för de argumenter som bekräftas af råhetens eder och den oförnuftigs logik, som uttrycker fig på ett sprak, ywilket närmast lifnar tungos mälet i den babyloniska förbistringen. — Men wi wilja icke i dag härmed fysfele sätta wåra tanfar. Wi wilja tacka den Före son, som leder menniskans dunkla öden och prisa dess allwisa råd, som skänkte Sweriges folk åter den Konuna, som för alla är kär bäde i palats och i hydda. D Swenska folket firade en gång en fest, och ex af bef nu bortgångna snillen war tolf för dea allmänna glädjen; han omtalade då, bur bufwudstaden skickade ut fin folkmängd för att vå franden möta en thronföljare, når han bemförde fin furstliga brud och att fe henne när hon uppsteg, fom fordom ffönhes tens Gudinna ur wågorna. Det war di en glädje fom om hwarje Swensk yngling bemfört en egen brud, fom om hwarje Swensk fader firat en älskad sons bröllops Då ytte rade denna talare bland annat: Lycklia är den bland jordens mäktige, hwilken fom Nors dens Oscar finner förenadt hos sin brud allt hwad både hjertat och politiken fordra, allt bwad både älskaren och fursten må kunna öns ska sig. — — Så yttrade fig med profetisk hänförelse den skald, som förtidigt nedbrann i fia eaen låga, men hwars ord lefwa odöds ligt, få länge ännu Swenskt tungomål tas las, od 30 års erfarenhet bar besannat, att den skönaste perlan åt fin krona och den res naste lyckan i fin borg wann Nordens Dås car, då han från Söderns Elyseiska dalar, till ärans och sagornas land, hemförde Jos sefina, den nya Feidfulla, hon föm i fir person förlikade bördens och förtjenslens ans spräf, furstarnes och folkens fordringar, den gamla tidens storhet och den nyares kraf. — Swenska folket har lärt sig att uppriktigt wörda och älska fin Drottning, qwinnan med RR AN hans öuskninaar, har iaa inlåfik min ett Får.