Norrländska Korrespondenten – 7 maj 1853, sida 1

bryta ert löfte til min salig mor? — Etats rådet! knäppte ihop händerna: AT wi äralesamman syndare. Sud wälsigne salig for sier min i hennes graf! Man lofwar gerna dwad man fan men omsländigbeterna neka of ofta att håla hwad wi läfma. — Men, utbraft kammarjunkaren, wad säger min frå na fufin om det? Hon har wäl också ett ord med i laget? — MN ropte etatsrädet: lTherese år för ung att ba något att säga i en få wigtig sak; och för wäl uppfosirad att tramr va fina barasliga pligter under fötterna. Desfa ord fade han månd till Therese, med ett utr tryck, just egnod att taga koncevterna af en uag, rädd flicka. Kusin Otto fade: Met der bara är ert narti, det kan jag lätt begriva, men jag tillstår, att sådant narri stöter mig. För att att lugna mig, beder jag er derföre, innan wi säga hwarannan godnatt, att sätta ut en dog til min och er dotters bröllopp, fom långe nog blifwit uppitjutet. Etatsrådet for upp. Ekulle wi håla bröllopp här, medan mit bjerta år bestormat af ängslan och befym: mer för min olyckliga process? Nej, innan der mål år förbi, få wil jag min fjäl, inte hör salos om något bröflopp. Med dessa ort lemnade han ruminct. Kammarjuakaren mån de nu tid Therese, och fade med ömklig min AF min älskade! bwad säger ni fielf?r — lJag? swarade Therese: Jag tackar Snt