Norrländska Korrespondenten – 7 maj 1853, sida 1

nn3n3n3nnn3ii::tt — jag mana ut dig för dina ottringar, men nu får det passera. Det är ledsamt, att jag brånt upp ett bref, jag i anledning af denna historia fätt af advokaten L., onnars skulle jag nog funna wisa dig swart på bmitt.. — Therese nickade wänligt åt mig. Etatsrådet fades Du talar wäl för dig barn! Så du käaner advo: katen L.? Så han har gjort dig och dina ans håriga godt? Ack den hederlige mann en! Ja mitt öde hwilar också nåra vå i hans bänder. Ach Gott! Ach Gott! Hör på snälla Lena! Wet du inte, om det år något i det der ryfs tet att den unge L. förälskat fig i min dotter? — mycket blygfamt swarade jag: Nej br Etat8s råd! det met jag inte. Om få år, har han wil inte betrott det åt nåaon menniffa — nyÅd! suckade etatsrädet: Sud gifroc det wore fi mål! Det skude blifwa ent riktigt hållfast band mekar fadren och mig. Och naga L. är en präktia goose, der år nu bola werlden ense om, od) advokoten har pengar fom gräs. Det fnade man riktigt kala et godt parti. Kammarjunkaren flog ihop händerna och sade: Jag sitter här och tappar både nåfa och muna! Hur menar ni onkel? Mi måtte wäl inte wilja ae bonom Therese, fom vi sjelj förlofwat med mig? hj fors! förlofwa mig dir och förlofwa mig du! ropte etatsrådet: kommer unga L. bit och fris ar: få får han Therese med uprräckta hbånder. — Voch ni will fålrdegsr fade kussin Otto,