Norrländska Korrespondenten – 6 april 1853, sida 2

O Almanim dia stams 150 hafwa lyssnat fil fremlingens råd, fastän de barat baas bivs der. Se, han fif Fado fig din fader, och 2 mani har blickat på hocom med för:iro nde. — Se, hang bår har hwitnat, Amerikas sol har brändt hang ansiate; men hang färg mr en gång hwit, hans lockar gul; bans hyerta Öppet för dea hwite Guden — ech bon mar ändå Miantonimahs broder — Hm skulle Almari hota det milda blåkarsiatet! Den unga iadianskan Ingsade; mörka ech ljusa skugaor wexlade på beun:s ansiate. De det bimmelska leendet i sia blick och en rön på en gång så mild och sorasea hwiskade bo: Miaatoaimah fan! ej lemna de lycksalines jag: smart r, för ott swara på fin dotters frå. gor. Sagamore är höfdina öfwer en stor siam — den Fckars dufwan måste lyssna tid fi broders ord. Det år ej många solar sedan jag börde Miontommahs dotter förtälja fina glada d den mar; hennes pjerta mar gladt som elfwens klara spegel — jag ser uu den unge Sashems frs fler i mörfa tankar; Hon Har blifwit en wacdf: lande odörteelning. Ba hastig eld skymtade fram undan den uns ga qwianans swarta ögonhär, men den sorgsna försakelsens undergifwer het syridde fig ätet öfwer bennes ansigte. Den hwite fremlingen har abtid warit god