Tauroggen piskades de till döds. En lång: rad soldater stod uppmarcherad, med hasfels kävpar i handen och kommenderades af en officer. En trumslagare, släende trumma, gick långsamt fronten utefter. Honom, följe e på passande afständ de fyra deliqwene terna med Raudon i svetsen, synbarligen förswagade genom längt fängelse, likwäl full komligt resignerade oh utan att gifwa rin: gaste uttrock åt fin smärta. Så gick tåget en gång fronten fram och tillbaka. Wid andra uvppmarcheringen störtade Randons med ett fruktanswärdt wrälande sanslös till marten. Detta förorsakade ett ögonblicks uppehäll I tåget. Skyndsamt framstaffades emellertid den hemska twåhjuliga kärran; Ftau: don bands på densamma och drogs upp och ner framför fronten efter trumslagaren, som slog hwirfwel på bwirfwel, tills 3,.000 flag woro utdelade, Straffet skuile neml. under ghås i flera afpelningar under loppet of 3 dagar. Lifse:n Raudon, hlefwo twå af hand kamrater samma vag pistade til döds, och ers böllo de sisia slagen säsom lik. Endast den fjerde deliqwenten öfwerlefde de 3,.000 flas gen, men doa andra morgonen i fängelset, s fölid af ftraffet.J Nyland, fager Rysfon, finncs det inga dödsjiraff: Raudon, Kro tinus (Rödbröst, få kallad af den röda west som han bar) war 1848—1850 anförare för en djerf smugglarekorps på RyskPreussiska gränsen. Några på Preussiska sidan brgångs na brott bar man ej lagt honom till last, twertom blir Raudon af gränsbocrna på Preussiska sidan nämnd med en wiss aktning och om honom berättas mången anekdot, som skulle gifwa rikt ämne till en roman i Leibrochska maneret. J Ryssland, deremot skall ban gjort fig skyldig tll flera röfwerier, hwilka brott warit egentliga orsaken till hans och hans kamraters straff. . — Om betydelsen af d. 25 Mars 1853. Den christna kyrkans allmänna festordning erbjuder under innewarande är det sällsamma oc betydelsefulla fall. att påskdagen ins träffar den 27 Mars oc således Vängfredas gen den 25, — ett fall, fom endast förefoms mer 3:ne gånger under detta århundrade, neml. 1842, 1853 ech 1804. Det märkhvår: diga i detta inträffande ligger deruti, att enligt ett från uråldrig tid gållande antas gande, Christi död och uppståndelse inföll just å desse dato. Den äldsta chrisina före samlingen firade också döds och uppstadelse dagen ä ofwannämade data. Men denna bestämmelse eger ej allenast en histortsk, utan äfwen ursprungligen en symbolisk bety delse: den 25 Mars, wårdagsjemningsdagen, war neml. (efter Jul. Caefars tideräkning) både den dag, på hwilken werlden skapades och den då den återlönes; det sednare både genom försoningsdöden å forsfet. Denna dag är sålunda en parallel emellan den före fila och andra skapelsen, likasom den är det mellan Jesu menniskoblifwande och slutet af Hand jordiska Uf. Defa antaganden tillas des historisk trowärdigbet och finnas anförs dat Hippolyti werldskrönika af 234. Men Sul, Cefard tideräkning har emellertid, får fom felaktig, blifwit utdömd. Om säledes också denna mänghundraäriga sägen om den 25 Mars icke fan antagas med historisk får kerhet, få eger den dock genom sitt fymbolis ffa innehåll alltid få mycket wärde att den wäl förtjenar att begrundas wid åtankan på den heliga dagen och de känslor, som fästa sig wid densamma. E. BH, Hollners Bokhander. försäljer (Priserna i Banko.) Jag tror på Jesum Christum, Guds enda Son wår berra.