Til! Onkel Adam. (C. A. Wetterderg) En fånge menskan är; men skalden känner Af alla djuvast fångenskapen här: Hans stuidra och hans wingar bojan bränner, Tyngsi fänaer han den blad, fom foten bär. Han lider derföre att andra lida Han ler derför att mången annan ler; Som wän och bror han går wid släatets sida, OM slägtets sorg han i dess öga fer. När lyran ljuder, löst i melodier, Ack, menska, känn igea din egen röst; Hans andes syner, drömmar, poesier, Hwad hemlighcter lånta ur ditt bröstl Der sanning segrar och der dygder throna, Af högre alädje warmt hans hierfa flår. Men ac, för laften, med sin tistelkrona, Han har ett handslag och han har en tår. Jnwid det renas, wid det godas altar Hwem jublar högt, om skalden det ej gör? Den tempeltjenst på jorden han förwaltar Till de i ljusets lära wigdes hör. Når brottet kommer med fin mulna panna, OM hatfull wrede i sitt qwalda bröst; Då träder werlden fram — för att förbanna, Blott skalden kommer än med hopp och tröst. Bakom den mörka blicken, wild och bitter, En rörelse så sann och ren han ser, Ack bakom brottet ofta oskuld sitter, Och balom hatet ofta kärlek ler. Förhärdelsen ej ärsbarn är med fängen, Har ammats småningom af menskors köld; Förhärdelsen står tårögd dock hos mången, Och ögats tår är ångerns enda sköld. Hwem såg, fom du, den tårn få många gånger, Och läste bättre fallnas bigt deri? Att lida och dock tiga — det år ånger, Att känna med en-ann — är poesi. När häfd och lagar endast bojor smida, Att de betryckta trycka ännu mer; Försonen lade dock för dem fom lida, En fullmakt till förfwar i stalden ner. Mer djupt än mången såg du andras A smärta J skiftninqen emellan natt och dag; OM pennanj blef ett swärd, hwarmed ditt hjerta Ocksä har kämpat för hwar arm och swag. En fänge menskan är. Ur fångenskapen Du sjelf skall lösas med hwar ny bedrift, Tills lyran hänger, som ditt riddarwapen För menskligheten, en gång på din grift. Blaadade Amnen. DOAOA AAAAAA. 14 la FR