Norrländska Korrespondenten – 6 oktober 1852, sida 3

uppmärksamhet. Det wilda i hans ågon upps tinade småningom, kaifwen föll ur hans hand och snart låa den utmerglade yaglinga gestalten upplost i tårar wid modrens fötter. Yeoder! moder! Om det sinnes en rättfärdigbetens domstol — ja det måtte finnas en — jag fänaer det med bäfwan — måtte samma blef som nu beder för mig i en annan werld icke lågga förebråelsens förda i min redan mot djur pet gående wåast il Jag bar förflört din tim liga lycka, dina ljufivane drömmar och hwarje uppoffring, å dina sida har wandra: hand i hand nied ett brott å min. Vik en tiggerska får du wid din förtidiga graf, fom jag uppkastat efter att bafwa med tusen dolkar genomborratoitt hjerta O bwarföre skule du hafwa sådan fon, bmware före jag en sådan moder Rolf, Adolf! Rdr mig ej med dina händer, ty det förs sielaar mitt blod — det år fom såge jag den dgende dufwan fmefa den huggorm, fom genom. stuagit hennes hjerta, Adolf, ännu år tid att godtgöra mig alt hwad jag lidit; ännu står för dig en annan bana öppen än brottet. Ja en annan, men denna år ssraffets och och wedergällningens både härnere och deruppe. Ref, nej, emellan desta wägar ligger en ans nan, fom år bättringeus, förfoningeng. (Forts.)