Norrländska Korrespondenten – 6 oktober 1852, sida 3

en lång knif, den har swänade öfwer sitt hufwud; maren wälkomne! heldre ssupslocken än träsktoracts påle, kommen! fommen! Adolf, Adolf! bad qwinnan med bopfnåpp: ta händer. AH, år det ni min mor! ropade han nås got lnanad i rösten men med wilda blickar kring rummet, år det ni! Jag tyckte att — ty!! Knackade man ej på dörven! Dn har haft en swår dröm, ssackars Adolf! ESanfa dig — du fer ju att det blott år jag, jag dia mor fom år bog dig. uXa jag fer 2Zhwilken köld härinne! Och det är jag, jag förtappade warelse som fört er i detta elände, och fom ou måne fe er digna af armod och fora olyckliga moder! Han måtte golfwet med flora ssea. edag dig Adolf — du fryfer — du behåfwer wärma dig. Jag fryser! nej moder, nej! Det brinner i mitt bröst en helfwetes eld, mäktig att trotsa alla ishafwets stormar. Bort dessa rysliga ord, Adolf! Bort detta olyckliana wapen, fom blänker i din hand! Wi ha heladagsafton — på bordet ligger Guds heliga ord — låt oss söka tröst deruti för wåra lidande hjertan..! Hon fattade hans hand och förde honom till bordet. Med rörd stämma uppläsle hon en ysalm. Den olycklige sonen afhörde heone med