Norrländska Korrespondenten – 25 september 1852, sida 3

klädt frnatimmer, fom tycktes wara mid en åls der af något öfwer fyratio år. Ynaliagen föll till hennes hjerta, bwarefter bon hastigt fattade hans arm och förde honom med fig, liksom bon få fort som möjligt wille rycka honom från bwimlet rå kyrkogården till hemmet, för att, obemärkt af. werlden, ensam med honom få tem na fina känslor fritt lopp. Hwilken glädje, hwilken hänryckning i hennes Ögon! men det mar också en moders ågon, Och det war den ens da sonen, hwarpå de fästades, och hwarifrån de ej kunde skiljas. Den böjliga gestalten af en betjent i liwre följde dem, med ett ansigte få sielt, fom bade det aldrig tillföreae warit wittae til en moders och en sons ömsesidiga njutning. Porten till ett prydligt trewåniagars hus å Drottninggatan öppnades af den hasligt frams skyndande betjenten, och de tre förswunno från gatan. Klockan bade slagit half till 8 i St. Clara kyrka. Morgonen war wacker och böstsolen lof wade en wacker dag. J ett rikt mödleradt rum återsiana wi modren och soner, begge några år äldre, men med samma ömhet omfattande hivars andra. Den sednare war resklädd. En arön wäska hängde öfwer hars skuldra och i hans wenstra band gläuste i rika silfwetbeslag en föde skumspipa, medan dra högra hwilode i mos drens hands (Corts.)