Norrländska Korrespondenten – 25 september 1852, sida 3

log den wälsigvande ömbeten, lif solstrålen fom mellan den glesnande morgondimman få lifwande faller öfwer lundens telumgar och äagens späda blomsier, Lyckliga tid, lifwets aldrig äterkommande fabs bath! hwaraf kom det att den salighet, som då uprfylde wåra hjrtan, förmådde göra den lita krets, hwaruti wi då of wåra käraste oms famnades, få widsträckt, få oändligt ljus och klar? War det ej genom grarskapct med him: len, som läg så fri för utsigten den änau ej b kantstapen Med werlden fördunklat? Ja mig: serligen; ty sedan mi blifwit äldre och få måne ga främmande ting framställt fig för nåra ögon och den ena nya fidan efter den andra af lifwit aftäckts, hwarföre har synkretsen blifwit få trång, luften inom wåra bröst få förgqmwåjwande? Öl skuagor betäcka den blåa grunden: passionens eldslägor hafwa gått öfwer blom sierfälten; falla windar bortjagat fläktarna från barndomens paradis — förbi! ropar mwerl: den omkring oss med def stänma — — — förb! swarar echot ur det tomma bröstet — förbi! förbi! Blaad den talrika ungdom, fom wid ifråga warande rörande cibfälle strömmade ur förfan; mar en sextonärig yngliag. Ett rikt mörkbrunt bår föll i lockar friag det friska ansigtet, hwars blickor genom tärarna sökte någon — och sökte ide långe; ty til hand möte skyndade ect rikt