Norrländska Korrespondenten – 22 september 1852, sida 1

märka ert ljud, fört liknade en örfil eder dy likt. Wi måe göra Nels den rättwisa, att bas war mycket öpren för skäl, isynaerhet når dessa franstäldes i rätt degriplig d. w. s. bands griplia form. Det sid plötsligt upp ert ljus för bosom, jag menar inom donom, och daa utropade: adt nu förstär jag, wi äro utfome na — Upå DBedens! Deden,, kabades neml. en i Mels fädlsedygd wälkäad for slätt, endast bewuren med ljung Pastigt fom Nils idäg mången förfärlig berättelse från fin barndom om fpöfen, tomtar m. my, fom plågade dafwa sitt tibhän vå Heden: och derföre utropade har åter i ängslan: mi måste mwårda om fåra Fru! wi måne wånda omlt — Wen qråle wile icke lyöna på det örat, och når Grålle icke wille, få mar ban enwis fom trots någon trumpetas rehåjt. Ett ljus dade och få uppgått, ide inom, men för honom; han hade på afttånd blifwit warse ett skimmer, och uträknade bestämdt, ack der måte wara folk till finnandes; tv Grålle war ganska sansförauftia. Eåledes utan att bry fig om pwarken ryckafnaar eder piskslängar, forisatte ktosan framåt, och den röde kamraten måne föl ja med; fö för honom mar Grålle detsamma fom Pastorskan för Pastorn. Och emedan grålle icke räknade få noga em tufwa eker sten mer eter mindre, fi bospade viankarcten ästad i såtta kaprioler til höner och wenster. Dalfdöd a; ängess, ropare Fru Betty på Rils att au