Norrländska Korrespondenten – 11 augusti 1852, sida 1

mande ewiga glådjean!! — Och straxt jublade englarne, fulla af innerlig fröjd, omfamuaade warandra innerligt, swäfwade de förenade ned til jorden och framträdde för den slumrandes läger; med alädjctärar i ögonenålade de, liksom til heligt löfte, sakta fina händer på meaniskans bröst. — DO du, som ännn ligger i slummeras armar, begynte den ynaste engelr, Ultönk då du på din bana möter mången deswärlighet, måns gen hämmande klippa, tänk på mina ord. Höj din blick mcd förtröstan til mia, och jagäskall låna dig mina wingar; då fola Hoppels wingar lätt bära dig öfwer ögoablickets törnen och föra dig i det tilkoamandes ljusa rymder — Voch om någon gång dagens bårda böjer din nacke för Hårde begynte den andra med mildt anlete, jå kom til mig, jag will lätta din börda, Kärlekens starka, modiga wingar genomsttömma ditt lif med en nuderbar kraft. Öuttröttligare skall du göra, befrämja och ännu mer fullända det goda, än den dödligas swaga band ananars förmår uträttar! — MAR OM någon gång de stunder fomma, få begynte Ten tredje engela i frålande böghet, då jordiffa snärtor eder sjelfförwälade olyckor wilja slöra dig i njutningea af fridens om du? känner dig pressod af bard, fom du ej förmår lösa, och Om du djupt förirrad uti lifwets labyrinth länator efter hjelp och räddnina, tag då rödlige, sörtrökausfullt dia tillslykt til mid Trond de