Norrländska Korrespondenten – 19 juni 1852, sida 2

derom, ehuru jag wid dess genomläsande låtsa de om ingenting i er närwaro. Jag bar fåt uppdraget att meddela er Amandas fifia ord. Zröfta honom — fade hon — öfver min afresa, påminn honom om de pligter, toi båda hafwa att uppfyla. Jag kunde wäl älska honom och jag känner att han bemägtigar sig hela mia själ; men jag kan och får endaf tibhöra min make, som jag wid altaret swurit nin trohet .. Såg honom, att Lucie de Dronts bazon kommer, och att om han någonsia wwerks ligen älskat mig, må ban för Lucie glömma MWmanda. — Aldrig! aldrig! — utropade Brevannes i den häftigaste sinnesrörelse — Amanda älskar och flyr mig; bon wet då ice att juftZderiges nom blir bon mig änanu dyrbarare. J går eanade jag henne min kärlek, i dag fylles mitt bjerta af den djupaste wördnad för henne. Hennes wilja skall wara mig helig; jag skall icke försöka att återse henne, men icke heller nås gonsin upphöra att älska henne. O nej; det wore omöjligt! Men lika litet wil jagzäterse Lucie de Montbazon till de dårskaper jag begått mot henne mil jag ide lägga den att erbjuda henne ett hjerta, fom endast lefwer för en ans nan; jag skall blifwa olycklig, men aldrig en lögnare eder en bedragare. En wagn for in på gården. — Det är Luciu! — ropade Emelie och