Norrländska Korrespondenten – 19 juni 1852, sida 2

handen till sin panna och med den andra måste han stödja sia mot dörren. — Tråd närmare, herr grefwe — fade Emis lie med allwarsam, högtidlig stämma — träd närmare och tag plats; wi hafwa mycket att tala om med hwarandra. Brevannes lydde såsom en of motgången förs krossad menniska, fom icke mera har kraft att kämpa mot det förföl jande ödet. — Henne, som ni wäntade i F ncociesberfån, skall ni alldrig mera äterse . . . bon år reft härifrån. — Rest? .. stammade Brevannes. — Sa, min herre, hon kände, att hon icke kunde emotstå er; hon älskar er, och derföre har hon flytt. — Hon älskade mig? Ah, jag wil ffyns da efter henne, jag wil återfinna henne eler dö! — Men min herre, ni år ju narraftig! Bes finna då, att hon icke år fri! Huru kan ni åls ffa henne och blottf åa hennes heder? — Fri! . O nej, men deri består dock icke hela min olycka! Wet då att icke heller jag är det! fiol Årwaaaes sjöak wid dessa ord tilbaka i sin — Jag wet det, Herr qrefwe, och äfwen hon jag, hennes förtrogna, har underrättat henne derom; jag har sagt henne att ni är Lucie de Montbazons man. Lucics bref upplyste mig