Norrländska Korrespondenten – 16 juni 1852, sida 2

locka, efter hwilken mitt hjerta tusentals gånger suckat .. Den jag fom bit jag har tillbrage här ett par dagar; i morgon begifwer jag mig härifrån, men jag refer ide til Auvergne. he Hwarföre öfwergifwer ni då er första plan? — Madame; ni borde kunna gissa orsaken men efter ni icke gör det, få wil jag endast säga er, att nu kan jag icke begära den unga flickans Fårlef, ty nu förmår jag ide skänka henne min. Ett ögonblicks tyslnad inträdde nu. Derefe ter fästade Amanda fina sköna Ögon på Bres wannes och frågade honom med en slags skygg nyfikenhet: — Öwarföre? ... Ack madame, fråga mig icke derefter! Mitt lugn år för altid förlorade men min heder fan jag ännu rätda . . och jag wore sir affwärd om jag stadnade här en dag längre. Jag känner att jag i morgoa skube sakna den kraft som ännu icke belt fwiker mig i dag ... Jag måste resa. Mi förflår mig madame, ty ni rodnar, ni nedslår Ögonen ... Jag förolämpar ev med den narrs aktighet åt hwilken jag hängifwit mig! O, ni inser wäl att jag måste resa? J detta ögondlick inträdde Emilie i falons gen. Med en lätt böjning på hufwudet och ett eget wälljudande röstens behag sade Amanda ljag ber er, blif qwar! — AE med dessa få