Norrländska Korrespondenten – 16 juni 1852, sida 2

.. Arma barn, hwilket man mile pålägga pligter, dem hon sjelf Ännu icke försiod ... en lyda fom skulle blifwa min olycka! — Oh, id: sannt, ni gifte er med Hennes — fade Amanda med hwiskande stämma och nedslagen blick. — Ja, madame, jag wil säga er sannin, gen, jag gifte mig med henne. Det fanns en wilja, siarkare än min, den jag måste lyda. Hwad jag sedan def lidit och hwad jag fonnera ligast nu lider, o! det skall aldrig någon mens niska kunna fatta! — Det war således ingen möjlighet att wäcka lif och känsla i detta unga hjerta? — Ri kunde ice ingifwa henne en kärlek, fom fun de göra er lycklig) ... — nej, madame! Jag har börjat talat sanningens spräk med er, jag will derföre ide synas bättre ån jag år; jag flydde på sjelfwa wår bröllopsdag och har sedan def aldrig Återfett Henne ... Jag minas kaappt numera hus ru hon såg ut .. När jag tänker på detta giftermål förefaller mig allsammans fom en elak dröm. — Den ni hade mid er anfomfi Hit tånkt att resa til Auwergne? — Jag led werkligen få mycket af min ends liga stålning i lifwet att jag kände ett behof att juft fom ni nyss uttryckte er försöka wäcka deuna uaga flickas själ och af henue begära den