Norrländska Korrespondenten – 8 maj 1852, sida 2

och höften för den första frosten. Och det fort: for wid nästa nödtwungna möte, ty du undwek mig äfwen då med samma hårdhet famma fols ta liknöjdhet; jag kunde icke fatta att du, som med ett enda ord skulle ha kunnat förändra ala onkels önskningar till förmån för den stackars Carl Fredrik äadå teg. Jag tog det fom ett bewis på din fullkomliga Tikgiltighet för mig. Jag började fatta, att du kunde wara fästad wid en annan; kom ihåg, att wi aldrig wexlat ett enda ord om kärlek, och att jag icke hade den minsta yttring af dig att åberopa för min inbilning. Jag började frukta att min Fårlek till dig alldeles förwillat mitt omdöme i affeens de på dina känslor för mig få att jag miftas git mig ; detta sänkte mig i ett haf af för twiflan. Det war ju få naturligt, få omöjligt allt annat, ån att jag skule för ewigt älska dig, död eler lefwande; du war mitt ideal för alt hwad man och menniska heter — och det, att du bemötte mig med köld, skule till slut hafwa dödat mia, om jag icke ändteligen nu upptäckt att denna köld är en masque öfwer en kärlek, fom motswarar min. Nu är du min och ingen makt på jorden fan rycka mig från ditt hjerta. Hon flöt och det jungfruliga bröstet häfdes wåldsamt; hon slog fin arm kring hans hals, och kysste Hans hwila panna. Det war en lång slund af djupasie tysinad,