Norrländska Korrespondenten – 8 maj 1852, sida 2

hoppets gröna färger; men nu är du swartklädd och heter Angelica. — Angelica år Daria! swarade hon och stödde fig mot hans axel. — Nåwbäl, Maria! Jag älskar dig allena, ännu, och jag begriper ide Huru det någoasia funnat wara annorlunda. Jag är i deaaa stund få förwirrad, att jag glömt det förflutna. Pwar år jag? Hur har jag kommit hit? — Gud ware ewigt lofwad att bindeln föll i råtta stunden från wåra ögoa. Jag will upps riktigt bekänna mitt fel. Det har warit mitt fel altsammans. Jag fom glad fom en fris giord fogel om wären til min onkel. Jag Hade efter fåfänga efterforskningar ändtligen den da: gen, genom en näswis fråga af en brutal beundras re, fått weta att den man, fom jag hade få stort skäl att offentligt belsa på, med uttryckande af hela mitt hjertas obegränsade tillgifwenhet, het: te Hjelteswärd, och war en ädling i alla hån: seenden. Jag hörde af betjeningen, att denne Hjelteswärd, om hwilken min ädle onkel få of: ta talat med beundran, war inne hos honom på ett besök, jag skyndade in för att falla i din famn, för att tacka Gud, fom så underbarligen räddat dig Åt mig — men du mötte mig med blickea af ett lif, det mar fom du aldrig fett mig; aldrig tryckt mig tid ditt hjerta, aldrig gått i döden för mig. DÅ blef jag förskräckt, frös i Hela min själ, och slydde, fom fogela