Norrländska Korrespondenten – 5 maj 1852, sida 2

skaste rosor på sina kiader, och för öfrigt sä skön, som ea dödlia qwinna kan wara, steg in, helsade kaappt märkbart på Hjelteswärd, aick, eller rättare sagdt, flög til den aamle kyhte Hos nom på pannan, steppade in täcket om honom, tog en stol och slog fig ned mid hang sida, och fattade en forskande blick på Zjelteswärd. — Det år hon, tänkte Öjelteswärd. — Oct år han! tänkte hon, sloa ned de mörkbefransade ögonen och darrade. Hon hade icke bewärdigat den fremmande med någon upp: märksamhet, förrän hon helsat på fin farbroder. — Efter du fom, lila Angelica, få får jag hår presentera dig baron Pjelteswörd, riddare af Hederslegionen, och numera min homme Jar: faires. Han har äfwen lofwat hjelpa mig med förmynderskapet öfwer dig, tills du blir gift med Carl Fredrik. Aagelica rodnade starkt, tycktes wilja säaa något, men ordet dog på hennes läppar, då Hjelteswärd feg upp och bugade fig med myc: Fen höatidlighet blek och allwarlia. Angelica bleknade, war nåra att förlora fattningen, men sansade fig, och tilltwana sig i ör: gonblicket en likgiltig uppsyn. Denna lilla scen tildrog fig så fort, att den förblef obemärkt af den gamle. Fröken Angelica dröjde blott några minus ter, steg sedan hastigt upp och aflägsnade fig. — Det war bespauerligt hwad flickan fåg