Norrländska Korrespondenten – 1 maj 1852, sida 1

— Dwad fär jag til swar til min wän, löjtnant Blide? Han flår fårdig att resa bort ty förtwiflan öfwer fru Wassers afslag har gjort honom denna ssad odräglig; han wil ha allt afajort i dag. — ÄÅr han nöjd med en förklaring, få wil jag afgifwa den till honom i wittnens nårma: ro, nemligen att jag aldeles icke gaf någon flång: kyb åt honom, fom jag knappt märkte — ice af missaktnina för honom, utan derföre fatt jag icke tänkte på annat än min älskade Clara. Släng: fyssen war nemligen ämnad åt henne. Men wittnen skall det nödwändiat waro, tillade han. Det smickrade hans fåfånga på det högsia att hafwa blifwit utmanad af en officer, för en awianas fru, hos hwilken han bade föres tråde framför denne. Alla hans misstankar mot fru Wasser woro häfda, hans wrede förswunnen, Och hang huf: wud få fult med tankar på åran att wara ee gare tid Rafaels förlorade barn, och nöjet att få efgiftva en för honom få smickrande förkla. ring, att han Kar wid det bästa lynne i werlden få att all fara för fru Wasser förswanu. Når Pjelteswärd tog afsked af honom, vtt: rade han med med en blid på tafwelsamlingen: — Rär en gång kriaskommissarien faller ifrån, to mi äro alla dödliga, få Mall denna dyrbara samling förskingras och tillfalla cgare, fom icke förstå tastornas wärde. Det år stadal