Norrländska Korrespondenten – 27 mars 1852, sida 2

iHg3g3333g3g3g3g3g3g3g3n3ngg3: — saken, huru den fal hjelyas. Du tet af er: farenhet, att jag icke år rädlös. Owem är din flamma? — Swad du altid år god! Rå ja! det år fru Wasser. — Den lilla satungea! — Rudolf! hwilken smädelse! — Cölungen? Är hon ej söt? Har Hon inga öron för dina böner? Jntet bjerta för dina önskningar? — SFror du att jag skulle wågat nalkas henne med en enda fådan? Hon År för uppe böjd, för öfwerjordisk att lyssna till en mans öner. Hjelteswärd hwisslade med ett eget uttryck. — Exule det wara möjligt? utbrast Bli de, rusade upp och fåa på Hjelteswärd med fasa. ,efule det wara möjligt att du — — — . — Ryhnejl missförsiå mig ide Hennes He der sätter jag wisst icke i fråga. Det är bara den der öfwerjordiskheten jag hwisslar åt. Hon är ju qwinna, och jag tycker det skulle passa fig wäl, om hon toge dig till man; hon år en högst duglig och werksam affärsmenniska, och skulle juli passa för Dig, när du blir inspektor på en af mina egendomar. — Ack! nu skämtar du igen. — Du meaar att jag icke har några. Nå