Norrländska Korrespondenten – 24 mars 1852, sida 3

faara warelse, fom, mera ån han, bade bib hålit minnet af deras första och enda möt Han hade märkt den uppmärksamhet hon wäck te bland hang bekanta och förfiod deraf, fam af bennes drägt, att hon tilhörde en högre fam hällsklass, än han förut haft onledning förmoda För att undwika alla förklaringar öfwer fit förhålande till henne för fina wännet, låtfad han icke fe dem, utan fortsatte skyndsamt sit wäg, men för hwarje steg han gick framåt, öka des hans ledsnad deröfwer att han icke följ hennes ty han mindes ej ens hennes namn, oc det han hört en endå gång hade numera id tromårdighet för fig att wara det råtta. Har fom annars icke gerna låt någon person gå föt bi fig, utan att åtminfione med en hassig blic uppfatta deras utseende gaf nu aft på ingen a de förbigående, ty hennes bild. hennes förtju sande anletsdrag, då hon helsade på honom swäfwade för hans inre syn, och kunde icke ut plånas af något nytt intryck utifrån. Ha fom som en drömmande upp i fin wåning Mitt öde är afgjordt, tänkte han; hon och in gen annan! Hon må tvara få fattig fom hels Äfwen han hade hittills, liksom mången an nan i hang belägenhet, stundom hoppats at genom ett giftermål erhålla förmögenhet. Met blotta minnet af heanes blick förjagade alla dy lifa tanfar. os (Forts.)