Norrländska Korrespondenten – 24 mars 1852, sida 3

— Det der måste mi ha rått på! war al: mån lösen. i — Det alraförskräckligaste inföll sjöofsicern, gaf inaen akt på mer än jag. — Och det war? — Den lilla Viktoriahunden sprang ju upp på honom, och fägnade honom fom en gammal befant. Det bewisar nåra förtrolighet melan henne och honom, och då är det klart, att han flår ala medtäflare ur brädet. IX. Den ena wännen dummar sig, men den andre begagnar det till hans fördel. Hjelteswärd fortsatte fin måg hemåt. Lika, om ej mera öfwerraskad än fröken Angelique, blef han, wid hennenes åsyn, men ban hade haft tid att sansa hg emedan han upptäckte henne några sekunder förut. Det war eadast med den störsla anstränaning, fom han förmåds de kufwa silt oemotsåndliga begår att wända om, att följa och tibtala denna flicka, som han fett förut en enda gång, men under ett helt 0 lifa förhållande. Hennes ffönher Hade wisferlis gen äfwen då ajort intryck på honom, men flats kare intryck, af helt annan natur, hade wid samma sillfälle hade fatt skönheten åsido. Wi få sedermera närmare förklara detta. Emeners tid kände han sig underbart dragen til denna