Norrländska Korrespondenten – 20 mars 1852, sida 3

nader efter Hjelteswärds ankomst till Stockholm, en owanliat stor samling of militärer, det wil säga ungefär ett dussia, flera få knappast rum Några woro i full uniform, och utan öfwerplagg, fastän kölden war temmeligen skarp, nå gra woro i manliga kläder, men den slålliga hållningen förrädde dock deras yrke. 3 . Samtalet emellan dem, annars wanligen fås ordigt, och mest bestående af uthytta blickar, war denna gång lifligare. Man wäntade be stämdt någonting owanligt. En una, ytterst lysande utsiyrd dame, med boa och muff, lång, tilgjordt rak, nästan tills bakalntad med öfra delen af kroppen, med ell nästan idealiskt ansigte, men ett öfwermodigt, nästan rält uttryck på de swällande läpparne, och med ett par ögon (för att låna en bild af sielfwa Homerus), fora, klara och glänsande som hos en — ko. Med djerf blid mönstrade hon den lila ofa ficerskorpsen; de fleste månde fig bort, en och annan fmålog, en drog på näsau, blott en, den äldsta bland de unga, en nobel figur med una gerska mustascher, uthärdade hennes blid med iskallt lnan. En enda, den yngsta, en tofens kindad unagerswen, med blott en skuggning af läpyskäga, ungefär fom det fordom brukades i Redencens tid wid fransyska Hofwet, och följe aktligen wid andra rodnade häftigt. (Forts.)