Norrländska Korrespondenten – 20 mars 1852, sida 2

Serafine, lydde. Men söta fru, fade Sera: fine, hur långe tänker frun fortsätta sitt gyckel med den der fnåle gubben? Frun får ju ins genting af honom. — Toka, om jag ice låte gubben behålla fin iabillning, få skulle han öka hyran, och om det skule hända mig en wacker dag att wara utan pengar att betala honom, få år jag nu åtminstone säker att icke bli wräkt genaft. — Usch, att man altid skall bero af de der otäcka karlarne, och gubbar äk allrawärsi. Amors högwakt på Norrbro. Det finnes wäl kaappast något ställe i Hela konungariket Swerige, som är så farligt att passera, fom yttersia ändan af Norrbro mid Gustaf Adolfs torg, nemligen för de utwalda bland den skönare hälften af hufwudstadens mens niskobarn. Der har, alltsedan Norrbro byggdes, den djerfwase af alla eröfrarc, den ihärdigaste och obestickligaste af alla fästningsstormare, Amor sjelf, upprättat en högwakt, nej en tull, ett rigs tigt Helfingor för Stockholms damer, der de få betala tribut af fina behag, åt de frönhetgs giriaaste Ögon. Längre ån til detta hörn kan icke någon mid bögwakten i det furfiliga palatset kommenderad