Norrländska Korrespondenten – 20 mars 1852, sida 2

i Om ni tilåter skall jag ge honom er wink. — Nej för all del, englanåd, ingen wink. Behåll fina winkar år mig. Men säg mig, fal jag nu wara utan hopp ånda til nästa qwartal? — Ac herr krigskommissarie! swarade fru Wasser med sakta röst, och wände hufwudet åt sidan, samt återtog samma swärmiska utseende fom nyss. Öwarföre alltid dessa frågor? — Gudomliga öra, jag måsle kyssa dig! skrek krigskommissarien, och spetsade munnen. Som en skrämd fogel sprang fru Wasser opp, och förswann lika ohörbar fom hun fom mit. — Grymma! obewekliga! skall du ständigt gäckka mig få? — Sål skrek pappegojan. — Tig, fördömda hexa, annars Fal jag ge dig så, att du en gång blir tyst! — Tysi! skrek den enwisa fogeln. Gubben hwiftade med hatten, kastade en blick i spegela och mönslrade åayo fia figur, satte hatten på hufwudet, småtog, bugade sig til afsked för spegelbilden och för porträtterna samt gick ut. — Fort Serafine, skrek fru Wasser nere i sitt rum, til spegela, och rock häftigt på från: gen, helsa fom wanligt, men litet långfammare, gubben är straxt på gatan.