Norrländska Korrespondenten – 10 mars 1852, sida 1

— Söta, goda, nådiga fru hofbokhällarinna, jag skall lyfta upp alltsammans igen. Flickan wissade sådant nit och skicklighet att rynkorna jemnades i hofbokhållarinnans panna, munnen återtog sitt fina leende, och med ett bopp få lätt fom en dufwas, flög hon ner från stegen midt på golfwet, betraktade sitt lyckade werk, det i lätta och ymniga weck flytande drap: periet, flog i bop dänderaa med förtjusning, och utbrast: — Det är bra, Serafiaa! det är gudomligt, hår skall ban sofwa lugat fom på slotttt. — ÖSwad heter ban, söta fru? Frågade Serasina, fom spetsade öronen wi det fårskildta uttryck med hwilket frun uttalade det lila or: det han. Ölott på sättet, bwarmed en gmins na uttalar detta ord ensamt, kan man höra huru fort wärde hon sätter vå en man och gissa till en hel mängd af heanes Fånslor. Farliga, förrädiska ord på en qwinnas tunga! — Han heter Rudolf Hjelteswärd, baron, kapiten och riddare af franska hederslegionen. — Ja så, det är en gammal wän. — Åhnej! det år en hemlighet, men för mig ensam, näsperla. — Goda, söta frun, hwad är det för en hemlighet? Jag blir sjuk om jag icke får we: ta den. Bli sjuk, Serafina, jag skal gerna skicka efter doktor och betala medikamenterna, men