Norrländska Korrespondenten – 10 mars 1852, sida 1

det der får du aldrig weta. En menniska skall aldrig tala om sina hemligheter. — Jngen doktor i werlden fan bota mig, frun, om jag skall gå och plågas med att gigs fa gåtor. Jag kände en ung fru, fom dog bara för det hon ide fid fe hwad hennes man bade i en lönnlåda i fin chiffonier. Detj år grufligt orätt, att först reta ens nysfikenhet, och sedan tiga fom en mur. Det går aldrig mål om jag icke får meta, hwad frun har för hems ligheter med baron. Aha! jag gissar! gammal kärlek mellan honom och frun. — Dumhufwud, jag har ju sagdt, att det angår dig ide! Se få, gå och öppna; det Flaps pat, kanske det år har. Jag får lof att kasta mera ean de cologne kring golfwet, den enfaldige kammartjenaren gjorde der före frurningen. — Frun, det är flera herrar derunte, fom wilja tala med frua. — De få ide komma bit in, det år wisst bara wanligt folk. — Det är ca gentil skräddare, en af Hers rarne hos Tauben och ett par som jag icke känner, unga, hyggliga gossar. — De få ändå inte komma in, det får inte kännas någon luft of råwäder härinne. Jag går sjelf ut. Frun aick ut. Skräddaren lutade sig till hennes öra och hwiskade: Frun år mål få god