Norrländska Korrespondenten – 28 februari 1852, sida 2

acht Uhr, jag ska fråge honom. Ya, ja dea länsman ffa wara här i rapp. Pjelteswärd gäspode luant och wände sia i fången. Tanken på ett förhör inför långmara nen skrämde wäl honom icke egentligen, då han icke hade något att förebrå fia, och autid hade de sitt guldstycke att bantsätta för det han war skyldig, men ett sådant förhörs följder hade kunnat bidra, de planer för ett lysande uppe trädande i Stockholm, fom han hade i finnet ty han mar utan yass och händelse af lins: mannens omedsörliahet, kunde han bli utsatt för att få fara med fångskjats till Stockholm hwilket skulle tislintetsöra hela det anseende han ämnade skaffa fig. Emelertid låg han Aila. Efter en qwart incrädde wärden, jemte en herre med mysket misstänkt mine. — Hår år den länsman, han mil tala med herra fade wärden något hwasst. — Gudomliqt! utbrast Hjelteswärd med frå lande ögoa, och drog täcket upp till halsen för att icke förråda det feminina i fin linneber klädaad. Gudomligt! jag ämnade just bedja herr wärden att sticka efter ett par nämnder mån åt mig, för att bewittna en skrift; nu får jag herr — kronofogden — det år ju få? öd: mjuka tjenare, — fom uppsätter skriften åt mig, och eu kronans embetsman måtte wäl wara sju gånger för mera äa ett par simpla toll män, skulle jag tro. Jag räknar det som en