Norrländska Korrespondenten – 28 februari 1852, sida 2

— Jag såg ju att de woro märkta i kanten med flora gammalmodiga, röda bokiäfwer; in: gen karl har märkta sirumpor. Det der wåc: te misstankar hos mia, jag aick till siolen der han afkastat sina kläder, och lätsade lägga dem i ordning. Då såa jag tydligen att det mar bara fruntimmerskläder. Han och den andra ba säkert sinlit i kompani på något ställe, och fört bara fruntimmersplagg. Mu wille han bli af med de paltor han hade när han kom hit, och styrde derföre ut sig så der tokigt för att förwilla oss. För all del se efter att han inte smyger fig ut genom fönsiret, och sljäl sängkläderna ych möblerna med fig. Hade han guldmynt? Ha, ha, hal siulet i en kyrka, el: ler falskt herre lilla. — Men om han ämnet fli, få Hade han wäl smugit sig ut i nacht. — Man fan aldrig weta hwad en skojare ämnar: Kanske han lurar på wårt silfwer. Jag törs inte lägga silfwertheskeden på Faffe: koppen, som jag skall bära in, utan tar bara en tennsked. Wärden teg och funderade, medan piaan framställde en hel mängd ytterligare skäl för sin förmodan. Ändtligen sade han: — Hwad är klocken? — Snart Åtta. —-Schent! den länsman ffa ware hier am