Norrländska Korrespondenten – 14 februari 1852, sida 3

mig efter. slutadt chorum på min tältsäng, nås flan ångrande att jag ingått i ett siånd, der man hela fia lefnad måste tåla och tiga förmäns or förrätter. — Af det enkla skälet, att man fom under: ordaad icke bestämdt kan afgöra hwad som är rätt eller orätt i tjenstea. — Jag hade aldrig sett dig, men wäl hört talas om dig fom den muntraste, den dierftva: ste och ädelmodigaste bland wåra kamrater. Du inträdde i mitt tält, gick fram til min fång, slog mig på axela och fade; God afton, bror, wi äro ju kamrater, och behöfwa ju icke titulera hwarandra! Jag fmarade med förtrys telse: kamrater? Det år jun inför mina fame rater, fom jag blifwit nedsatt. Då smålog du på ditt wanliga intagarde sätt, fe der, detta ditt egna fina smålcende år ännu i behål,, det bar en förunderlig kraft att lugna, att Öfver: tyga, att beweka; du fade ord, fom tycktes lika afstickande mot ditt rykte och wanliga fått, fom der fina leendet mot din kämpegestalt; Den wår Herre älskar, den agar han! Jag wisste knappt om det war skämt eller allwar, men lugnades likwäl, doch mera af ditt fått, ån af orden.! Oct war och år mitt fulla allwar: men berätta mig om dina Oden under deja tio år. Du war ju förmögen, når mi skiljdes, jag begriver icke heru du med din ordaingskärlek och försiguighet, kunnat komma I dåliga oms