Norrländska Korrespondenten – 14 februari 1852, sida 2

Herr baron år en reichtig zauberkerl, ih muss skrattlachen! Jnom kort serwerades aftonmåltiden, Hjelte: swärd ät och drack på en gång för Emiren, fom han nu föreslällde, för den utswultae sjömanen, hwars skepnad han nyss burit, och fluts ligen för fig sjelf, i egen yerson. Blide war i början försyat, och wågade knappt taga för fig, men då Hjelteswärd med både föredöme och ord uppmuntrade honom, gjorde äfwen han en god måltid. — Låtom of nu tömma denna fila bål med glöggadt min, ofwanpå detta — jag fån ner mig långt ifrån sömnig — och derwid i al förtroliahet berätta de tio förflutna årens händelser, fade Hjelteswärd. Oss emellan behåfs wa wi ide wara annat ån fult uppriftiga. Will du begqynaa bror Hjalmar. Jag nckar icke att jag är förundrad att finna dig uti en så blygsam belägenhet, jag hade i dig wäntat minst en andre major, eder en konungens adju: fea och nu ser du mig ut att wara ur tjen.s en. — Ac, ja, min bror. För att wara upre riktig, räkna icke på min kassa mid den blif: wande betalningen, jag har jemt och nått ej mera ån skjutspenningar til Stockholm. — Eirj för ingenting, jag answarar för allt. Tror du att emiren ej fan undfägnaa en stridskamrat i sitt tält?