Norrländska Korrespondenten – 14 februari 1852, sida 2

d ferten, ref sönder sin usla sjömansdrägt, kastade de ut den genom fönstret, städade undan ala fvår efter sitt skräddare-arbete, tog en kudde från fången, lade den på golfwet framför fas lelugnen, satte fig derpå, fom en österländning, slog benen under fig, armarna i fors öfwer öröstet, höjde ögonen til taket med allwarsam min, och utbrafl: Allah akbar, Sud år for! J detsamma övpnades dörren af wärden sjelf; en piga inträdde i mening att dufa. Men wid åsynen af denna österländska mört: skägaiga figur, hwars i denna stund dystert abwarsamma ansigtes belyste af återskenet från den flammande brasan, tappade pigan både brödkorg, serveter, gafflar och Fnifmar, och Has de också säkert tappat underläppen, om den icke setat fast. Wärden sjelf ehuru wida berest och mycket erfaren, blef först förwänad och fe dan riktigt häven då musclmannen månde fitt alwarsamma ansigte mot honom, och fåg på honom med flora, gaistrande ågon. — Jcj fan nit dat begreifen dun! utbrast an. — Gulam aleikum! Frid ware eder! sade Hjeltefwärd med dof ton och nickade förnämt. Frukta intet! Skaffa blott mat — He, he, he, skrattade wärden fom åter: wann fia fattning, då han igenkände Hjelte: swärd, hwars utmärkta anletsdraa icke gått ur minnet, sedan ban säg honom första gången: