Norrländska Korrespondenten – 7 februari 1852, sida 2

wärdigt afbrott mot Blides nedslagenbet, ehuru han åkte och den andra gick. Wandrarens an: letsdrag woro utmärkt sköna och kraftfulla, den framslående och dock mjuka profilen antydde ädelt blod, ögon blixtrade fora och mörka, hyr war tydligen bryat af söderns sol och ett blå: swart ordnadt skägg betäckte nedra delen af ansigtet. — Stig uvpp, så skall jag sätta siolen til råtta, ta hit grimskaftet, bonde, få skall jag binda den fast. Både f. d. löjtnanten och bonden lodde otvils forligt ty utom det att saken befallle fig fielf, låg det någonting oemotständligt i mannens klara och djupa basstämma. Han Hade en äls ta fommandoröft. — Se få, nu år det i ordning luaka nu på med er krake, och försök att komma fram lika fort fom jag til Eastsa. Sedan han oaktadt sjelf i den sämsta belå: genhet, sålunda bjelpt den okände, ämnade han taga ut stegen, då Blide upplät fia. mun, Loch tackade honom — owad? utbrast han, den rösten är en gammal bekants, är det inte löjtnant Blides? — Jo, men hur känner ni mig? — Jaa år mycket förändrad, som jag tror, likwäl tid min fördel, fe noga på mig, om du ej känner igen mia panna åtmiasioae.