Norrländska Korrespondenten – 7 februari 1852, sida 2

den, fastän den icke war wärd mera än huden. Jag har tänkt göra på samma sätt. Hon är så obegripligt hederlig den drottningen. Måns ga ha fått nya hästar på der wiset. Det gick endaft fot för fot i der swåra mågs laget, få att kärran upvpbanns af en gående karl. Denna kastade en djerf och mönstrande blick vå det eländiga ekipaget och på de åfan: de, samt utropade: Hål en smula, få Mal jag hjelpa stolen till råtta. Bonden och hästen slannade med största beredwillighet. Den åkande herren, f. d. löjtnant Blide, bewärdigade den wandrande med ett ögonkast sjelf war han i en ömklig belägenhet, men den anropande i en ännu wärre. Det war en högwuxen, axelbred man, men hela hans drägt beslod i ett par alltför korta, trafiga, men wida och beckade linnebyxor samt en utsliten röd ylleskjorta. Hufwudet war illa skyddadt af en siopad fydroefi, ect slags Hatt af grof wäf, öfwerstruken med f. d. gul oljefärg, och med stor skärm baktill, men blott ett brätte framtil; fordom i sitt nya tillstånd ganska an: wändbar för en sjögast i regnwäder, men nu, tilknycklad och förstörd, föga wärd; men det war dock en hatt, det hade warit wärre att wara utan. Fötterna och halfwa waden woro obetäckta och blodiga. Mannen spates dock icke lida deraf, utan uppbar hela sia siolta ge: slalt med en frimodighet, fom gjorde ett mårk: