Norrländska Korrespondenten – 31 januari 1852, sida 3

näsan i wädret, flolt att få häaga wid armen på en man, fom wisat sig så oförskräckt för hela werlden. Sjömannen mottog gåfwan, lyfte en smula på den indiska halmhatten och sade: — Tack herr amiral! men jag kan dricka amiralens skål för egna yengar; får jag inte ge den här snygga blåan åt den der fattiga us: lingen der, han behöfwer den bättre än jag? — Som du nillf, min raska gosse! Sjömannen gaf fedeln åt en få kallad ychines d. w. s. en årlig hamabuse, fom bara tigger, men inte stjäl. — Hurra för amiralen! Hätra! skrek mångs den ånyo. — Ur mågen! ur wägen! ur mågen för ami: ralen! Hurra! Nägra sjögastar och en mängd hamnbusar rusade fram med detta rop och röjde en bred wäg för hästarne, fom åter började fitt lopp. — Dwad är det för gossar, fom roa fig ders uppe, wet majoren det? frågade generalen, med en blid på wärdshuset. Jena byganingen äro tvåra Iöjtnanter, de ha en afskedsmiddag, för Hjelteswärd; det är hyagliga ynglingar allesammans, fom icke förgå sia. Jsynnerhet år löjtnant Blide en naa man, fom wet att håla måtta i all ting. Han åt ban, fom en fröken i dryckjom. — ÄUghja, nu förtiden är det godt om thewats