på långt när ide få grof. Förhållandet är att i en anklagelse mot br R., innefattande sju särskilta punkter, deraf advofatfifals-embetet efter utredning funnit 3 så bewista att de kunnat föranleda till åtal, den bufmwud: sakligaste af dessa afhandlar den omftändigs beten, att hr R. domt en person, fom bi tradt en annan wid hustjufnad, till lika straff med denne; men sedan, då han eftersinnat att medhjelparen, fom ide war tienst bos den bestulne och alltså ej begått bustjufnad, bort ådömmas lindrigare bestraffning, på och med egen hand protokollet ändrat frrafföestämmelserna för den sistnämnde. Detta war wisserligen ett drag af rättwisa; men å Cms betets wägnar är det icke likgiltigt buru dens na utöfwas, och adv. F. E. har ide kannat finna fig wid den af br R. walda utwägen, hwilken rubrieeras såsom förfalffning af dombvk och ett försök att med ett större fel dölja ett mindre. Då man i allo måfte gif wa A. F. E. rätt i hwad det yttrar om wigten af officiella minnesanteckningars helgd, kan man ej annat än medgifwa, det hr R:s lindrigast sagdt obetänksamma sätt att gå til wäga i sin embetsutöfning förtjenar tillrättawisning; men skulle päföliden blifwa så swår, som den A. F. E., wisserligen med stöd af tydlig lag, yrkat, för en förseelse, fom, begången utan all beräfning på egen fördel eller andras skada, twärtom i run: den endast afsåg rättelse af ett beganget misstag, få hade man werkligen skäl ett til lämpa satsen: sommum jus, summa isjuria (högsta rätt är högste ovatt).