Norrländska Korrespondenten – 27 december 1851, sida 2

annan intressant sida derjemte. De äro gare lefwor af srådespelets äldsta form hos de frift: na folken, rudimaterier till en theater. För fyrahundra år sedan bestod man sig ej bättre theaterpjeser, ehuru det år möjligt att Ho: deg, UDvottningen af Saba och Konungen af Morie land då woro något mera inkomna i fin konst. Det more doc skada om fiern: gossarnes upptåg skulle dö ut, fom få mången annan gammal sed; deras lck år dock det enda lefwande minne wi äga qwar från en längst förfluten tid. Aldrig framträder likwäl kontrasten melan ljus och mörker skönare, mäktigare och betydde fefullare, ån i den få oändligt ivackra seden att tidigt om julmorgonen fira ottesången i fyrfors na wid ljug Hwem känner icke, att detta brukas öfweraut i land och stad, utom i huf: wudstaden, der de moderna kristna den tiden på dygnet ännu makliat sträcka fig i fina dundåd: dar? O, det är säkert ide blott ett barndoms: minne, det måste ju anslå också en wuxen menniska, att på årets skönaste högtidsdag sså bittida upp och bittiga göra hwad man annars få sällan gör hwarken bittida eder sent: tacka Gud! Mea för barnasianet ligger det oman: liga både i tid och anblick något myflifft, un: derbart, obeskrifligt ansläende. Man har Haft få swårt att gnugga den kära sömnen ur ögo. nen, men engång uppkommen, fer man brafors