Norrländska Korrespondenten – 8 november 1851, sida 2

På nionde året ledde slutliaen den önmsesidina lättretligheten till det kloka beslut, att undwika alt för täta beröringar med hwarandra. Du år ömtålig och retlig, fade grefwen; äfwen jag är så stundom. Dt går ej an. Du Fan bli häftig; jag fan och wara det. Bäst att jag låter dig råda dig sjelf i alt; låt du mig göra detsamma. Låt of lefwa aladt med hwarandra, utan att plåga of. Wi älska hwarandra, men mi måste akta of att martera hwarandra, med mår fårleF. Grefwinnan fann det sia ord: ning. Från detta ögonblick förde man liksom dubbel hushållning. Man såa hwarandra sällan utom wid bordet. Jagen frånade: hwarifrän kommer du, hwarthän går du? Man lefde ännu en gång luana dagar, i fred och endränt, på hoflia fot. Och blef man oense eller för: tretad öfwer något ord eller handling, få filjs des man från hwarann med en kompliment. (Forts.