Norrländska Korrespondenten – 8 november 1851, sida 2

ömhet ej mera war få stormande. De fuano detta helt naturligt. Man kan älska utan att swärma. Följande år upvtäckte de hos hwar andra flerahanda små swagheter, hwilka fordom woro skylde af kärlekens mantel. NÅ mål, de skonade hwarandra, och hwar fördrog den andres fel med wänligt öfwerseende. Tredje året hördes wäl då och då någon sakta foglig på: miunelse; dock fogade man fig efter hwaran. Och hände werkligen att den ena makan fann sia sårad af den andras morfågelfe, få hade han wisshet act den förolämpande skulle wisa den ljufwaste botfärdighet. Fj rde året tyckte hwar att botgöringen för honom, påkom allt för ofta man misstänkte den andra, man war böjd att förlåta fig sjelf allt och den andre intet. Femte året medförde då och då fmå twiner, stickord, o. d, och botgöringen uteblef. På fjette Året begynte man alt wäga orden mot hwarandra, för att bibehålla det goda förståndet J sjunde året fom det slundom tid missförstånd, och ia: genting war lättare, än att den ene blef för: tretad öfwer den andres yttranden. Men man tolkade detta såsom bewis på kärlek och grann: lagenhet; intet sår af fiendeswärd fmärtar så fom en älskad persons missnöjda blick. På åt tonde året följde tätare ordwexlingar, men Man fästade ej mycken wigt derwid. Sådant hånder i det bästa äktenskap. Man såg facdt på bivarann några dagar och få blef man god igen.