Norrländska Korrespondenten – 15 oktober 1851, sida 1

rullade ner utför den allwarsamma mannens finder; och i presigården war det tomt och lilla; solen deriane hede slockaat, hon mar berta.t Det War natt, en kall windpust fläktade åf: wer prestens hafwud; han slog upp ögonen, och det war just fom skule månen lyst in i rum met, men månen sken icke; det war en stepnad, fom flod mid hans fång; han såg sin aflidna bhuslrus wålnad, hon såg på honom så djupt bedröfwad, det fåg ut som skulle bow wilja få: ga någonting. Å i Och mannen refte fig till hälften upp ur fån: gen, siräckte armarne emot henne och fade: vr icke heller dig den ewi ga hwilan förunnad? Bes höfwer äfwen du lida? du, den bästa, den from mantel! i Och den döda böjde sitt hufwud till ett ja och lade Handen på brösdet. — Och kan jag skaffa dig ro i grafwen? — Fa! — ljöd det till honom: — Oh på hwad sätt? — Gif mig ett bär, blott ett enda hår, af hufwudet på den syndare hwars eld aldrig skall släckas, den syndare fom Gud will störta i Hel: wetet till ewig vina! — Ja, så lätt må du wäl kunna lösas, du rena, du fromma! — sade han. — Gå följ mig! — sade den döda. — Wi hafwa tillstånd dertil. Wid min sida swäfwar du, hwart dina tankar wilja; osynliga för mens