Norrländska Korrespondenten – 15 oktober 1851, sida 1

En Historia. (Ur Andersens IF Smwerige.) (Forts. fr. föreg. N:r.) Om aftonen wid sängtid såg presten fin hus siru sitta tyst och tankfull. — Swad fattas dig? — fade han til henne. — Swad som fattas mig, — fade hon — jo, mig fattas, att jag icke kan samla mina tankar, att jag icke riktigt kan få ihop det du sade, att det är så många ogudaktiga, och att de skola brinna i ewinnerlig eld! Emwinncr: lig ewig, ac huru länge! — Jag är blott en syndig menniska; men jag fule ide funna bhaf: wa den bördan på mitt hjerta, att låta til och med den gröfsta syndare brinna för ewigt; och huru skulle då wår Herre kunna det, han, som är få oändligt god, och fom wet, Huru det ons da kommer både utifrån och inifrån? Rej, jag kan icke tro det, faftån du fåger det! Det war vm hösten, bladen föllo af träder; den allwarliga, stränga presten fatt wid en dör endes fång, en from troende lycfte fina Ögon; det war prestens hustru. — Får någon frid i grafwen och nåd hos fin Sud, få är det du! — fade prefien, och han sammanknäppte hennes händer och läste en psalm öfwer den döda. Och hon dars till grafwen; twå tunga tårar