ragga och att derifrän hela den nyare tiden ljus utgått öfver verlden. Han erkände vidare tyskarnes stora förtjenster om vetenskap oci konst och menade att de ännu deri äro värlärare. Det andliga afspårrningssystem, son den Skandinaviska ifvern under tiden hade förkunnat, hade han städse ansett för en dårskap Han ville således af hjertat unna Tyskland h der och storhet på dess eget område och önsk: det fortfarande slor och framzäng. Han unna också gerna Tyskland en bättre politisk författning och såg gerna at det kunde blifva ct stort och mäktigt, enigt och fritt rike. Mer hvad han för närvarande först och främst unnade Tyskland var dock — en försvarlig näsknäpp, hvilken kunde vänja det af att utsträct: sin hand efter andras egendom, och det i Tysklands eget sanna intresse. Ilan trodde icke all det kunde blifva allvar af Tysklands verkliga lycka, så länge det gmde orättfånget gods i sill sköte. Historiens Nemesis måste fullgöra sitt uppdrag; man mäste lida för hvad man hade förbrutit: det är verldsstyrelsens osoränderliga lag. Tyskland begick en stor dårskap, om det ej insåg, dels att dess sanna väl fordrar att i den skandinaviska norden hafva en trofast vän i stallet för en förbitirad fiende, dels att detta förhållande ej kan inträda förr än gränseslridigheterna blifvit uppgjorda på ett rättvist sätt. En passande ödmjukelse, hvilken kunde framkalla denna insigt. ville talaren innerligt önska Tyskland, ju förr desto heldre — icke af ond utan af god vilja. Ty den skulle vara Tysklands sannaste välsignelse. i