Helsingborg. Riksdagen. De i vag gå morgonen hitkomna fördröjra Stockholmsposterna innehålla utförlig redogörelse för rikeragens första sammanträden. Utrymmet nekar oss emellertid att i dag medtela något af postens intressanta innehåll. Genom telegrafen har man af konungens i lördags hållna throntal erhållit följande sammandrag: Konungen är förwissad om att nikstagen i fin werksamhet för famfundets utweckling skall gå warsamt till wäga. Ehuru han hyser grundad förhoppniug om fredens bewarantde, är tet dock af wigt, att förr bättrade stjutgewär anskaffas, till hwilket ändamäl ett betyrligt anslag äskas, fom uörwändiggör en öfar besfattning. För öfrigt skall största sparsamhet iakttagas. Hantelsti tningens utgifware skilrrar sina första riksdagsintryck i följanre bref: Den 15 Januari — ren nya vitsdagens förjta dag — ingick med bister köld, och en tät dimma hwilade öfwer Swerges sköna hufwudstad. Men det war wäl ej många, som tänkte på kölden nu. För nytfomlingarne war vet unaturligtwis angeläs et, att blifwa något hemmaftardve men situationen. tan erfor tå, att ven blifwande arbetsordningen warit underhand wentilerad; man språtade om nägra ntaf def hufwudbestämmelser; man undrade huru te olika äsigterna skulle gruppera fia, m. m. Så samlades man i rårsrummen, der öfwerplag pen deponerades i Waja-falen, och hwareft ven ins iträdante andra mötte strömmen af den utgående första kammaren. Det mar, untder den korta tiv, då man befann sig der wäntande, rätt eget att öfwerskåda ven titt sammanpackade församling, fom nu kaotisk bilvas de ritstagens andra kammare. Nära intill en man, fom på fin uniformsfrack bar en fommens dörsplaque med stora korset, befann fig en, hwars helhwita rod utwifare edalmannen från Dalarnes bygder. På en annans bröft glänste et biskopskors; en annan bar den ciwile ämbetsmannens uni form. Mängren framsäällre sig deck i ven kända, borgerliga, prosaiska uniformen swart frack och hwit halstuf. Men äfwen under denna uniform framträdde per: fener of mucket olita lefnarsförhållanden. Här woro jortbrukare, föpmän, militärer, läkare, litteratörer, med ett ord en blaumning af allehanda folk, uti hwilfen dock ret praktiska elementet tyrligen hade den stora öfwerwigten. Man stod ter tyst och reflekterande. Ett mäns ligt flag på axeln, och man wänder fig om. Ab, är vet vu? Stulle wi så råtas här efter 20 (30) ärs ffiljämesja 2 Eller och ljöd vet: fänner du igen mig? — Omöjligt! NRå, nu fer jag: dragen äro förändrade, men blicken är venfamme; tack verföre. — Från äldre riksdagsmän ljöd så 171 sabelsningen wanligen: wälfommen Så ntwexlares inom ven talrita församlingen många wänskapsord; få wäcktes til lif månget half slocknart minne från en gemensam ungromsoch studietid. — Genom församlingen kilade såsom ftotts spelar en och annan af rve äldre; om vet war på fångst, eller i lofligare ärenen fan ven ej känna, som icke blef föremål för efterforskningar. Så öppnates törrarne till en inre fal, der ens sam wid ett bord satt rilets förste embetsman, 6. exc. frih. Lonis De Geer. Öfwer hans, såsom det tycktes, nägot afmagrade ansigte, hwilade det wanliga uttrycket af ett wisst wemod, genom hwars slugga framglänste blickens lugna och milda win lighet. När han, med en lätt böjning, emottog be framträdande riksdagsmännens fullmakter, välj: wade rå och vä, wid igentännandet, ett leende öfs wer mnunnen. Fullmafteruna öfwerlemnares efter upprop länswis, hwiltet skedde genom en bredwid excellensens bord stående expetitionosekreterare. Mellan klockan 6 och 7 i går afton samlades flertalet af de båda tamrarnes ledamöter i riksdagens klubbrum. De jmå rummen lämpa sig wäl för smärre garnyperingar. Redan förnummos life liga tebatter om ve stora frågorna förjwarsoch uncerwisningswäsendet. Det mar uppenbarligen bet sernare ämnet, fom sysselsatte ven ver gruppen i tet innersta rummet, der man igenkände P. Sil