det, jag är ju din broder! hvad heter han ? frägade Simon, i det han satte sig på toften vid sidan af brodren. Det kan jag icke säga dig! var svaret. Han har ett namn, det är sannt, men det står skrifvet på bottnen at mitt hjerta. Förr må du slita det ur kroppen på mig än jag röjer det. Det måtte vara ett lif du förer derborta, likasom en fången hunds, anmärkte Simon auru fördrifver ni tiden? Skralt nog! suckade Ben. Omannen sitter dagen igenom påudden och kikar efter skeppen, som gå förbi och om qvällarne berättar han för mig om var Herre, huru god och pråktig han är och huru skönt de ha det deruppe i himlen. I bland kan det vara roligt nog att höra på nans snack derom, man kan ordentligt komma att gråta deräl; men så blir jag ledsen vid det och så ror jag in på kusten och sitter och sjunger på stranden likasom du hörde mig göra i afton-Folk säger att han skall vara så rik och ega en stor skatt, som han fått al en skeppare han en gång räddat; nånne det är sannt du? Ja visst ar det sannt! svarade brodren, han har en hel gryta full med silfverpenningar, som han gräft ner någonstades; han har fått dem af en holländsk skeppare, som vi för nägra år sedan lotsade ut från refven-. Det var fan! mumlade Simon, i det hans ögon tindrade af en sällsam eid, huru mycket menar du att han kan ha på en slump? Det kan jag icke säga så precis; men jag