Helsingborgs-Posten – 22 januari 1867, sida 2

STyst! hvem der?4 utropade han plötsligt i det han hastigt stadnade och lyssnade, jag tror här är folk här nere. Han hade icke misstagit sir, ty ett stycke derifrån satt en menniska på kanten afen upphalad båt, gnolande på en gammal folkvisa, till hvilken han slog takten med hälarne till båtens sidor. Spelmannen gick fram till honom och oaktadt han icke just var rädd af sig, så for han dock ofrivilligt tillbaka vid äsynen af den sjungande. Denne var uselt klädd, hans svarta stripiga hår skylde helt och hållet pannan och det bleka ansigtet, hvari låg ett lågt, nästan djuriskt uttryck gjorde det till en början tvifvelaktigt om det var en wenniska eller ett af dessa hemlighetsfulla väsenden, hvarmed jutske bondens vidskepelse befolkar attehogar och kampegrafvar. Den vilda ödsliga platsen i förening med böljornas brusande ute bland refven gjorde också sitt till atl försöka det ohyggliga af detta möte Utan att låta störa sig af den kommande sortfor varelsen att sjunga och det var först när Simon stod bredvid båten, som han besvarade hans Guds fred: med ett kort tack. Men knappt hade han kastat ögonen på spelmannen, förrän hans ansigte förvred sig till ett undertigt grin ; han svängde sig ned från båten och utropade med rå och hes stämma: Hvarthän så sent? Simon fiol! Jag skulle öfver till Fanö,t lydde svaret, der är gille hos Rasmus Fyenbo på Mölle och bönderna vånta på mig. Gör mig den tjensten och ro mig öfver så skali du få dig en skilling.