Helsingborgs-Posten – 22 januari 1867, sida 2

Bondeståndet, som derpå förlorade. S:t Kuntsgillet i Lund firar sedan urminnes titer hwarje är den 13 Januari sin högtidsdag med bal och receptioner jemte minnesteckningar of wer under året bortgångna remarfablare bröver och jyftrar. J år erhöll denna sednare del af högtidligheten mer än wanligt intreose genom nes danstående lefnadsteckning öfver den siste Herber:giften, den gamle tällarmästaren John Malm. Denna lefnarsteckning är af nuwarande ftoldbrotern, h. e. orrföranden, dr A. M. Kahl, och bar följande lyrelse: Deune hetersman hade tillbragt såwäl fin barns tom ed) ungrom fom mannaålder och ålrerdom i universitetsstaden eller dess granskap. Hans merke sommaste dagar inföllo på en tid, rå fråndsftilnaden i allmänhet war wida mera märkbar än nu, sedan en förändrad representationsförfattning när mat de olika folfflasjerna till hwarandra. Jcke reftomindre umgingos äfwen då akademiftatens och borgerstapets familjer på ret förtroligaste och mäinffopsfullafte sätt. Wäl hade akademien då fin och ftaren fin jurisdiktion, få att deras kommunals an: gelägenheter woro mindre sammanblandade än nu. Wöl träffades bådas målsmän icke vå på drätfelkammaren och wid stadsfullmägtiges rådplägningar, utbytande tankar och åsigter rörande gemensamma angelägenheter. Men de träffades i itället få myc: fet oftare på en ännu större och luftigare plats än embetskammaren, de träffades på John Malms öppna och rymliga danssal bland starens yngre glada befolkning, och säkert råkades de der hwarje år den 13 Jannari, vå tornets Knutsklocka och de lätta, bewingare dufworna kallade dem till menuettens, långdansens eller walsens nöjen i muntert lag. Nästan med ala fina jemnåriga inom akademi staten stod John Malm i nära och broderligt förhållande. Han räknare till fin dagliga wmgängesds krets professorer, arjunkter och docenter; och mer än en biskop och statsråd gästade i hans enskilda trefliga boning wid hans rikt uppdukade bord uti ret i Lunds annaler wäl bekanta Laxmans Åkarp. J många år war han en bland ledamöterna i ett härwarande vittert gille eller sällskap, vet s. k. Herberget. Och i ett brödralag, sådant som detta med Tegner, Heurlin, Bolmer och flera andra för snille och lärtom utmärkta personer i de främsta leterna war ret helt naturligt, att äfven de öfrige ledamöterna, fom nästan tagligen teltogo i de muntra öfningarne, skulle förkofra sig i allmän bilduing, sällskapstakt, umgängesspräk, fyndighet och slutligen lära fig att rätt behäntigt, fom man kallare ret, leta boll med stämt, infall och qwickheter. Hwad Malm fsärskildt beträffar, så hade han af naturen godt minne och lätt fattningsgäfwa. Han försökte sig till och med i tonsten att strifwa vers, fast han alvrig it trycka hwad han skref, och han lärde fig flera af Tegners smärre poemer utantill och syntes högst belåten, när han i wänners lag fick deklamera något af vem, t. cr. Solsången, hwiltet han alltid gjorde med tårar i ögonen och en wiss honom egen emfasis och pathos. Likwäl war Malms egentliga hog rigtad åt invus striella företag och affärslifwet. Jnom mer än en af te borgerliga wertningskretsarne försökte han fina krafter och tillwann fig förtroende. Som handlande, fom föreståndare för stadens största wäreshus och fom landtbrukare gjorde han fig för delaktigt känd, äfwen när han träffades af fivåra missöden och derigenom bringades i mindre gora ekonomiska omständigheter. Twenne gånger såg han sitt med flit och möra förwärfwade bohag blifwa lägornas rof. Men hans wänners biständ och hans egen arbetsförmåga satte honom i tillfälle att öfwerwinna dessa motgångar och slutligen bereda fig eu förmögenhet, fom tryggade hans ål derdom. Tacksam för denna Försynens nåterika skickelse war det en glädje för honom att under fin lefnad wisa fin erkänsla och efter fin röd genom testamentarista dispositiener ådagalägga densamma mot anhöriga af ve wänner, hos hwilka han ansåg