Helsingborgs-Posten – 22 januari 1867, sida 2

tigdom och den aflånga påse af ogarfvadt kalsskinn, som han bar på ryggen utvisade att han var spelman. Det började blifva grått i luften i vester drogo sig skyarne tillsamman till oväder; men mannen brydde sig ej derom, han gick raskt utan alt lagga märke till vägen och man kunde se på hans ansigtsuttryck att mörka tankar sysselsatte honom. ÅEtt uselt lif! mumlade han mellan tänderna. Ett halft århundrade har jag tillbragt i elände utan hopp om att det skall blifva annorlunda. Icke en enda minut af mitt lif har varit glad; på sin höjd den gång då jag stal kedjan, som jag sålde till juden: men när återkomma sådana dagar tillbaka? Hemma spektakel och krångel med min hustru; fattigdom och elände öfverallt, usch! man kan blifva galen vld dessa tankar. Jag tror dock att det kunde blifva en rask karl af mig, om det vore nu såsom i gamla dagar; led man nöd eller var missbelåten med sitt öde gick man till en kamrat och sade: Kom du! vi skola blifva rika!4 och så funnos mörka skogar, rika resande en skarp knif och en säker hand, som skaffade guld i fickan. Icke ens en strandning ha vi haft på många år och det är alltsammans den fördömde ömannens skull: men vanta bara, vänta! här skall bli annat af. Jag tar åstad till Tyskland; der finnes ännu folk, som mena att mitt och ditt ar detsamma. Friskt mod, Simon barntjuf! du kan ännu duga någonting till-. Under tiden hade han kommit ner till stranden, der han sökte efter en båt, som kunde sätta honom ötver till Fanö.